Missfall och barnlöshet.

Jag kollar på stickan och den visar att jag är gravid. Jag! Gravid!
Efter många år av väntan. Jag var 40 år och trodde att hoppet va ute.
Jag ringde till min sambo som blev överlycklig. Han skulle bli pappa!
Mina föräldrar började planera att bli morföräldrar. Min svärfar satt med tårar i ögonen av lycka.
Veckorna gick, jag fick se hjärtslagen och jag kände mig närmare mitt foster för varje dag.
En måndag togs det blodprov för att kolla att allt va ok. På fredag kände jag att något va fel. Jag hade ont.
Jag fick skjuts av grannen till hvc, där jag vänta några timmar för att sen åka till sjukhuset med taxi. Jag hade ingen aning vad som hände.
På sjukhuset blev jag undersökt och läkaren beklagade att fostret dött och frågade om jag skulle lämna kvar på sjukhuset. Varför skulle jag det? tänkte jag som va lite i shock.
Tänk att ingen kolla resultatet av måndagens blodprov. Fostret va dött redan på måndag och nu var det fredag!
Nå du kan komma in på måndag, så läkare då. Jaha...ja jag har ju sambon hemma i helgen så det ska gå bra, fick jag ur mig.
På måndag kom jag in till sjukhuset och fick en massa mediciner. Jag skulle vänta och sen säga till sköterska när jag varit på  wc. Vad hade hon med det att göra?
Dagen fortskred och jag fattade inte vad de gjorde med mig.
När eftermiddagen kom sa sköterskan åt mig att gå i trapporna. Så jag gjorde som hon sa.
DÅ, när jag kommit en bit upp fick jag världens plågor! Jag kom mig på nåt vis upp i sängen och nästan skrek av smärta. Jag bad min sambo kalla på sköterskan. Hon gav mig morfin och det var nåt så oerhört lättande. Jag kan förstå att folk blir beroende av det!
Mot kvällen, efter att blött ner golv å mig själv, fick jag åka hem med mera medicin.
Då släppte allt.
Jag grät, grät och åter grät i flera dagar.
Det lämnade en tomhet i mig.
Efter 1 år blev jag gravid igen, men då var jag mera förberedd på vad som kunde hända. Den graviditeten slutade i utomhavandeskap.
Nu 7 år senare, tänker jag fortfarande på hur stor min pojke eller flicka varit idag. Jag ser kvinnor pussa på sina små bebisar.
Det gör ont i mitt hjärta att jag aldrig fick chansen.
Tårarna kan fortfarande bränna i mina ögon när jag läser andras kommentarer, barnbarn är livets efterrätt, livet är inget utan barn... visst är det väl så för er, men det finns många andra, inte enbart jag, som lider i tysthet och som aldrig får möjlighet att "glömma" det svåra utan ständigt påminnas att nåt fattas.
Jag försöker ta mig vidare med att fylla mina dagar med att göra saker jag njuter av, tex trädgårdsarbete.
Att gräva är min terapi när tankarna smyger på. Där får jag ut min ångest.
Katter är en viktig i mitt liv. Svante är min lillkille.
Det finns människor som tycker att en katt är bara en katt. Men för mig är det en familjemedlem som jag kan ösa kärlek över ❤