tisdag 25 september 2018

Tur på stan.

Sitter i Rewell center i Vasa och väntar på min smoothie.
Det tog länge innan jag kom mig till Jungle juice bar. Nu är jag nästan beroende.
Livet blir så mera okomplicerat när man slipper handla hem diverse frukt och bär. Sen ska det pressas och fixas...till sist står man med en massa disk. Det sistnämnda klarar jag mig bra utan!

Efter att jag avnjutit den kalla och underbart goda smoothisen, ska jag ta en sväng och köpa en till tröja och byxor av exakt samma sort som förra veckan.
När jag hittat ett plagg jag stortrivs i är det bäst att passa på och köpa dubbletter.

Det är kanske lite vanskligt att handla på stan just nu, efter att jag känner mig upplyft efter ett givande samtal. Men den smällen får jag ta...så sällan jag unnar mig nåt extra!

Over and out för denna gång.

Kram till er alla där ute ❤

onsdag 19 september 2018

Nytt projekt!

Jag har varit utan jobb några månader efter arbetsprövningen.
Nu har jag napp på ett nytt jobb. Imorgon ska jag in till Yle och diskutera närmare.

Gissa om jag har en tusen fjärilar i magen som fladdrar.
Det här är det svåraste för mig. Väntande. Jag är specialist på att måla upp olika scenario där allt går fel. Det tar så mycket energi av mig för att orka hålla mig flytande. Min mage känns som någon skulle sparkat på den...

Innerst inne vet jag att det inte är på liv och död. Åtminstone borde det inte va det. Men för mig känns det så.

Vad jag försöker göra just nu är att övertyga mig själv att ge det en chans först, erkänn för mig själv att jag duger. Vad händer om nåt går fel? Det är ju bara att försöka hitta nåt som passar bättre.

Det där BARA... OM.... hjärnspöken.

Jag nedvärderar mig själv och mitt kunnande pga tidigare erfarenheter.
Mitt liv i ett nötskal som hsp.

Några sista kloka ord för idag.

Nästa gång ni tänker uttala er negativt åt någon, försök hålla det för er själva eller omvänd det till nåt positiv. Det är så mycket mer givande för alla!

Tack 😊

söndag 16 september 2018

Huvudbry på söndagsförmiddag.

2 gånger har jag försökt mig på att gå in på eBay och titta på nytt mobilskal. Det har alltid slutat med att jag loggat ut efter en halvtimme.

Idag tog jag nya tag och satte mig sjutton på att nu ska jag beställa!!!

Jag kom mig in på sidan och slog in märket och modellen.
Över 537 000 items. Mamma mia.
Det gäller att börja sålla ut..skrev in att det ska va nytt, svart osv.
Fortfarande 537 000.

Tänkte att nånstans måste jag börja. Hm..ja om jag skulle ta en sån....å ja gubben behöver...å pappa...oj bara 0.99 euro! Men då tar jag en sån å....
Kan säga att det blev lite mera än jag tänkt mig. Men när jag tänker på vad det kostat på affären är jag nöjd.

OM det skulle funnits att köpa så att säga! Finns inte åt min modell mera så då har jag inget annat val. Jag är inte sån som behöver köpa senaste modell för att stärka mitt ego. Jag fattar inte varför jag ska slänga nåt som e fullt fungerande bara för att det kommer nytt på marknaden. Vi borde alla börja bidra till att minska avfallsberget.

Ingen annan gör ju något för att hjälpa till, så varför ska jag göra det? tänker många.
Jo för att någonstans måste någon börja. Och om du kan ändra ditt tankesätt så kan någon annan som du inte känner göra samma sak. Mitt i allt är vi flera som är på rätt väg. 👍

söndag 9 september 2018

Missfall och barnlöshet.

Jag kollar på stickan och den visar att jag är gravid. Jag! Gravid!
Efter många år av väntan. Jag var 40 år och trodde att hoppet va ute.
Jag ringde till min sambo som blev överlycklig. Han skulle bli pappa!
Mina föräldrar började planera att bli morföräldrar. Min svärfar satt med tårar i ögonen av lycka.
Veckorna gick, jag fick se hjärtslagen och jag kände mig närmare mitt foster för varje dag.
En måndag togs det blodprov för att kolla att allt va ok. På fredag kände jag att något va fel. Jag hade ont.
Jag fick skjuts av grannen till hvc, där jag vänta några timmar för att sen åka till sjukhuset med taxi. Jag hade ingen aning vad som hände.
På sjukhuset blev jag undersökt och läkaren beklagade att fostret dött och frågade om jag skulle lämna kvar på sjukhuset. Varför skulle jag det? tänkte jag som va lite i shock.
Tänk att ingen kolla resultatet av måndagens blodprov. Fostret va dött redan på måndag och nu var det fredag!
Nå du kan komma in på måndag, så läkare då. Jaha...ja jag har ju sambon hemma i helgen så det ska gå bra, fick jag ur mig.
På måndag kom jag in till sjukhuset och fick en massa mediciner. Jag skulle vänta och sen säga till sköterska när jag varit på  wc. Vad hade hon med det att göra?
Dagen fortskred och jag fattade inte vad de gjorde med mig.
När eftermiddagen kom sa sköterskan åt mig att gå i trapporna. Så jag gjorde som hon sa.
DÅ, när jag kommit en bit upp fick jag världens plågor! Jag kom mig på nåt vis upp i sängen och nästan skrek av smärta. Jag bad min sambo kalla på sköterskan. Hon gav mig morfin och det var nåt så oerhört lättande. Jag kan förstå att folk blir beroende av det!
Mot kvällen, efter att blött ner golv å mig själv, fick jag åka hem med mera medicin.
Då släppte allt.
Jag grät, grät och åter grät i flera dagar.
Det lämnade en tomhet i mig.
Efter 1 år blev jag gravid igen, men då var jag mera förberedd på vad som kunde hända. Den graviditeten slutade i utomhavandeskap.
Nu 7 år senare, tänker jag fortfarande på hur stor min pojke eller flicka varit idag. Jag ser kvinnor pussa på sina små bebisar.
Det gör ont i mitt hjärta att jag aldrig fick chansen.
Tårarna kan fortfarande bränna i mina ögon när jag läser andras kommentarer, barnbarn är livets efterrätt, livet är inget utan barn... visst är det väl så för er, men det finns många andra, inte enbart jag, som lider i tysthet och som aldrig får möjlighet att "glömma" det svåra utan ständigt påminnas att nåt fattas.
Jag försöker ta mig vidare med att fylla mina dagar med att göra saker jag njuter av, tex trädgårdsarbete.
Att gräva är min terapi när tankarna smyger på. Där får jag ut min ångest.
Katter är en viktig i mitt liv. Svante är min lillkille.
Det finns människor som tycker att en katt är bara en katt. Men för mig är det en familjemedlem som jag kan ösa kärlek över ❤

lördag 8 september 2018

Narcissisten och den undergivna.

Nu tänkte jag gå in på ett intressant område. Men det får bli utan desto mera psykologiska termer, utan på min nivå 😊

Jag hoppas att alla vet vad en narcissist är. En människa som det är väldigt lätt att bli vän med, som charmar sig in och som aldrig gör något på egen bekostnad. Vi kan kalla henne Tea.
Sen har vi den motsatta. Den känslosamma med underkastelse tema som vill alla väl. Den som sätter andras välmående före sig själv. Hon får heta Lotta.

Det finns en skala där Tea står för -5 och Lotta är +5. Det ultimata är 0. Det som ligger exakt i mitten.

Tea är en kvinna med många järn i elden. Hon anses trevlig och företagsam. Driver egen klädbutik sen 10 år tillbaka.
Hon har en narcissistisk personlighetsstörning och är van att få som hon vill.

Lotta är även hon en kvinna som har många intressen, men hon är i behov av att någon pushar henne framåt när det gäller att ta beslut. Hon är rädd för att göra människor illa. Vad som är utmärkande för henne är att hon är högkänslig och ber ofta om ursäkt för att hon finns till.

Hur går det då till att just dessa så olika människor dras till varandra som 2 magneter?

Det börjar med att Lotta börjar jobba hos Tea. Lotta är ny och går in med hull och hår i arbetet. Hon får positiv feedback från både Tea och kunderna.
Lotta känner sig behövd och älskar sitt jobb. Ser fram emot nästa dag!

Efter några veckor börjar Lotta bli varm i kläderna och tar för sig allt mer. Tea börjar samtidigt flytta på kläder som Lotta satt fram. Lotta tänker genast....vad gör jag fel?

Så kommer dagen när Tea väljer att avskeda Lotta som är på provanställning. Lotta står som en fågelholk och fattar ingenting. Hon skäms och gråten svider i ögonen. Tea har ingen logisk förklaring till  avskedet.

Saken är den att när Lotta började ta för sig, så tog hon stjärnglansen från Tea. Tea fick inte den bekräftelse hon tyckte hon förtjänade.

Så länge Lotta var nybörjare och fogade sig, fick Tea kraft från att va överlägsen.
Hade Lotta varit 20 år istället för 40 och inte så erfaren, stått i ett hörn tyst och haft svårt att lära sig, så skulle troligen jobbet fortsatt.

Det som hände var alltså att Lotta sökte bekräftelse och fick bättre självförtroende. Hon gick från -5 mot -3
Tea hitta en undergiven arbetstagare som hon kunde leda dit hon ville och det gav henne kraft. Hon gick från +5 till +3.
De hade nytta av varandra tills de kom till en viss punkt.

Trots att de båda dras till varandra, skulle det aldrig gå att en med underkastelse tema och en med narcissistisk personlighetsstörning ska bli vänner för evigt. Det skulle bli totalt kaos. Den svagare skulle bli svagare och den starkare skulle göra allt i sin makt för att bli starkare.

Då tänker ni kanske...men kan man inte förklara för en med narcissistisk personlighetsstörning att man mår dåligt av hur de behandlar folk?
Nej, tyvärr har de inte förmågan att känna empati. Istället kräver de bekräftelse av andra.

Genom livet kommer man i kontakt med olika personligheter och träffar du på en människa med narcissism, låt dig inte luras av glorian ovanför huvudet för efter en tid trillar den ned till fotknölarna. Respektera dig själv så pass mycket att du vänder på klacken istället för att må dåligt och tömma dig på energi.

Ta hand om dig, finns bara en av dig.
Kramis ❤




fredag 7 september 2018

Sköna höst.

Sköna höst.
Det är en rubrik som heter duga.

Men den känns inte alltid så skön. Det räcker med en mulen dag för att jag ska börja känna att orken börjar ta slut. Humöret far i botten.
Sen mitt i allt, som just nu, sitter jag ute med katten och njuter av den passligt sköna värmen som vi ännu får ha.
Jag gillar inte alls sommarens hetta, den kan göra att jag mår riktigt dåligt.
Nu är luften frisk och det är lättare att andas. Jag kan sitta i solen utan att bli stekt.
En bidragande orsak till att jag mår lite bättre idag, är att jag tog mig "tid" att söka upp en kvinna som jag samtalat med en tid. Vi har inte haft samtal på nästan 10 månader och det känner jag av efter sommarens händelser.
Trots motgångar tyckte hon jag klarat mig bra. Någonstans bakom örat ligger hennes ord och ger mig styrka ❤

Korsnäs gruvan

När syrran var hem på semester for vi till gruvan i Korsnäs.
Tänk att jag är uppvuxen i byn och aldrig gått efter vandringsleden förr!